Etik och välvilja

Många tror att altruism är det samma som välvilja, men det är det inte. En offer-etik skapar ingen respekt eller välvilja mellan människor.

Altruism betyder inte att bara vara hänsynsfull och välmenande. Altruism (andra-ism) betyder att leva för andra; att sätta andras intressen över dina egna; att offra dina egna intressen för andras skull.

Altruismen är alltså en etik som gör självuppoffring till det etiska idealet, och detta har ingenting med välvilja eller omtanke att göra.

Självuppoffring som etiskt ideal skapar en negativ människosyn. Att se på människan som en varelse som bör offra sig är cyniskt och destruktivt.

Altruistiska idealister tycker att alla bör offra sig, och detta är inte ett uttryck för välvilja. Etiska egoister tycker däremot att alla har rätt att handla i eget intresse, och detta är en förutsättning för välvilja eftersom ingen kan ha det bra utan att handla i eget intresse.

Man är en hycklare om man påstår att man bryr sig om människor och samtidigt tycker att människor bör offra sig.

I ett altruistiskt samhälle förväntas det att man alltid ska ställa upp för andra, och då blir välviljan en sur plikt; något man gör därför att det förväntas att man ska göra det, och inte för att man vill det själv. Då är välviljan falsk.

Frihet är en förutsättning för välvilja eftersom äkta väl-vilja är fri-villig. Detta ligger i sakens natur. Ofrivillig välvilja är en självmotsägelse. Och eftersom egoismen är frihetens etik är etisk egoism den enda etiken som gör det möjligt att uttrycka äkta välvilja.

Alla handlingar måste uttrycka självet för att vara äkta, och osjälvisk välvilja är därför en falsk välvilja. Äkta välvilja är inte motiverad av skuldkänslor, pliktkänslor, kollektivistiskt grupptryck, eller rädslan att hamna i helvetet.

Äkta välvilja är motiverad av att människor har ett värde för dig. Den grundläggande förutsättningen för respekt och välvilja är att man ser ett värde i att vara människa, och detta förutsätter en positiv självuppfattning eftersom du själv är en människa.

Hur man uppfattar sig själv påverkar hur man uppfattar andra, och man värdesätter människor när man värdesätter sig själv som människa.

Altruismen skapar sura, bittra och avundsjuka människor, och förstör förutsättningarna för äkta välvilja. När man lever ett liv som slav under andras krav och förväntningar, och inte ett liv där man kan tillfredsställa sina egna behov och realisera sina egna drömmar, då blir det svårt att älska sina medmänniskor.

När andra människor är viktigare än dig själv; när andras intressen är viktigare än dina egna, då är andra människor ett hot mot din egen lycka. Detta motiverar inte till välvilja. När man har offrat sina egna intressen (värden), och det enda ”värdet” man har är ett meningslöst liv man inte har valt själv, då har man inte så mycket att leva för, och då är det naturligt att man blir sur och bitter, och avundsjuk på dem som har det bättre.

Resultatet blir ofta hat och en önskan att andra ska misslyckas; en önskan man håller hemlig av rädsla för andras reaktioner (samtidigt som man låtsas bry sig om andra) eller som kommer till uttryck på olika sätt, t.ex. skadeglädje när andra misslyckas, eller kravet att andra också ska offra sig. Enligt altruistisk etik är det ju meningen att andra också ska offra sig.

Självuppoffring är det altruistiska idealet som alla bör praktisera. Att altruister kräver uppoffringar från andra bör därför inte vara så förvånande. Det är en logisk konsekvens när självuppoffring är idealet.

Positiva människor är människor som har det bra med sig själv; människor som tillfredsställer sina egna behov, som har något att leva för och som njuter sitt eget liv. Det är då man också har något positivt att bidra med för andra. Sura och bittra människor gör inte livet bättre för folk.

Du är själv en del av samhället, och du bidrar med något positivt till samhället när du ser till att du själv har det bra. Och när du själv har det bra är det lättare att också visa välvilja.

Att tillfredsställa dina egna sociala behov är egoistiskt, och välvilja är en investering i dina egna relationer. Du kan inte kräva att andra ska behandla dig bra om du inte behandlar andra bra. Därför är välvilja i ditt eget intresse. Både dem som uttrycker välvilja, och dem som tar emot välvilja, har nytta av det.

Även att hjälpa främmande människor som är i en nödsituation kan man ha nytta av eftersom det bidrar till att skapa ett samhälle där man själv får hjälp i en nödsituation. Om man vill leva i ett mänskligt samhälle bör man själv bidra till att göra samhället mänskligt.

Man kan inte vara självständig utan att vara egennyttig. Därför skapar altruismen ett samhälle med osjälvständiga människor där många behöver hjälp men få har möjlighet att hjälpa.

Altruismen skapar alltså många av de problemen som folk tror att altruismen ska lösa. Egoismen skapar däremot ett samhälle med självständiga människor där de flesta klarar sig själv, och där de flesta har större möjligheter att hjälpa när det behövs. Egoism är en förutsättning för att hjälpa andra eftersom du inte kan hjälpa någon om du själv är hjälplös.

Om du inte är egennyttig och tar hand om dig själv är det du som behöver hjälp. Dessutom är det egoistiskt att ta emot hjälp, och därför kan du inte hjälpa en osjälvisk människa. Du kan inte hjälpa en människa som inte vill hjälpa sig själv. Den bästa hjälpen är att hjälpa folk att bli självständiga; att lära folk att ta vara på sig själv och sina egna intressen.

Dina personliga värden och intressen är något som är viktigt för dig. Detta innebär att äkta välvilja är egoistiskt motiverad. Om människor inte är viktiga för dig kan du inte med uppriktighet påstå att du bryr dig om människor.

Att säga ”jag bryr mig” är i princip det samma som att säga; ”detta är viktigt för mig.” Alltså; om din välvilja och omtanke är genuin och uppriktig, då är den baserad på ett egenintresse. Och hur mycket du bryr dig står i direkt förhållande till graden av egenintresse.

Det är naturligt att dem du bryr dig om mest är dem som står dig närmast; dem du tycker om att umgås med; dem som bidrar till din egen lycka. Det är omöjligt att bry sig om alla lika mycket eftersom alla relationer inte är lika personliga, och det är omöjligt att ha en relation till alla människor som finns.

Men i den grad man genuint bryr sig om någon är det ett resultat av ett egenintresse. Och på en grundläggande medmänsklig nivå, när man visar hänsyn och respekt även för främmande människor, är detta ett uttryck för att man är en människa som ser ett värde i att vara människa.

”By elevating the issue of helping others into the central and primary issue of ethics, altruism has destroyed the concept of any authentic benevolence or good will among men. It has indoctrinated men with the idea that to value another human being is an act of selflessness, thus implying that a man can have no personal interest in others – that to value another means to sacrifice oneself – that any love, respect or admiration a man may feel for others is not and cannot be a source of his own enjoyment, but is a threat to his existence, a sacrificial blank check signed over to his loved ones.”
– Ayn Rand: The Virtue of Selfishness, s.49-50

“It is one’s view of oneself that determines one’s view of human nature and one’s way of relating to other human beings. The respect and goodwill that persons of high self-esteem tend to feel toward other persons is profoundly egoistic; they feel, in effect, “Other people are of value because they are of the same species as myself.” This is the psychological base of any emotion of sympathy and any feeling of species solidarity. But this causal relation cannot be reversed. A person must first value him- or herself—and only then value others.”
– Nathaniel Branden, Honoring the Self, s.216